TEMPUS

Termen syftar på förmågan hos verb att genom böjning ange tiden för handlingar, händelser och tillstånd: Han läser (nu) - Han läste (i går).

Med enbart böjningsändelser på enkla verbformer kan svenskan bara skilja på nutid och dåtid. För framtid och för varianter av dåtid används temporala hjälpverb i kombination med huvudverbet.

Gränsen är inte helt klar mellan tempus och aspekt för de former som anger att handlingen är avslutad (perfekt m.fl.).

Terminologin varierar men följande är en möjlig lista över namnen på svenskans tempusformer:

 

TILL FÖRSTASIDAN

TILL INNEHÅLL