HJÄLPVERB - DISKUSSION

 

Hjälpverben har fått sitt namn av att de "hjälper till" att bilda sådana former som i andra språk bildas med ändelser. Det rör sig främst om markeringar av tempus (Jag ska tentera i morgon) och modus (Ja, må hon leva ñ jfr Hon leve eller Leve hon, där modus uttrycks med en böjd form). I normalfallet är de alltså kombinerade med ett huvudverb (ska tentera; må leva).

De tempusbildande hjälpverben kallas "temporala" och de modusbildande kallas "modala". Gränsen är inte alltid lätt att dra vid hjälpverbet ska/skulle: I meningen Vi trodde att han skulle gå är skulle tempusbildande (futurum preteriti), men i meningen Vi tyckte att han skulle gå är skulle modusbildande (motsvarar ungefär borde).

Ett av svenskans sätt att bilda passiv form innehåller ett hjälpverb: Hon blir vald först (som alternativ till den böjda formen väljs). Det vanligaste passivbildande hjälpverbet i svenskan är bli. I äldre svenska användes också varda. Formen vart av detta verb är i nutida svenska vanlig i dialekter. Om man vill betona resultatet snarare än handlingen, kan man använda vara: De är vilseledda av reklamen; Jag är född på 1900-talet.

Verbet vara i funktionen som kopula (Han är sjuk) kan också räknas som hjälpverb. Det har ingen egen betydelse utan har bara till uppgift att bära markeringar av tempus (är/var) och modus (är/vare; var/vore).

En del verb kan fungera som både hjälpverb och huvudverb (t.ex. ha och kunna):

Jag har cyklat (temporalt hjälpverb)

Jag har cykel (huvudverb)

Jag kan läsa (modalt hjälpverb)

Jag kan läxan (huvudverb)

En huvudverbsliknande användning av modala hjälpverb illustreras av fall som Kvinnor kan; Jag ska hem; Fläcken måste bort.

  

TILL FÖRSTASIDAN

TILL INNEHÅLL