FINIT

Termen "finit" används grundläggande om verb. En finit verbform är "avgränsad", "definierad" på så sätt att den (i böjningsrika språk) anger vilken person (1., 2., 3.) som är subjekt, vilket tempus och vilket modus verbhandlingen ska anses ha. För ett språk som nutida svenska är det i stort sett bara tempus som kan användas som kännetecken. I det här sammanhanget är bara två tempusmarkeringar aktuella: närvarande tid (läs-er) och förfluten tid (läs-te). Man kan också konstatera att det bara är en finit form som kan stå ensam i en fullständig huvudsats: Han läser/läste men inte *Han läsa eller *Han läst.

Termen "finit" används också om en bisats som innehåller en finit verbform (/Jag tror/ att han läser).

Motsatsen till finit är infinit.

TILL FÖRSTASIDAN

TILL INNEHÅLL